© 2022 reseklotter.se
Första transportsträckan varade bara i drygt två timmar. Inte så lång tid för att tänka de riktigt långa tankarna. Möjligtvis tid att tänka några mindre tankar. Eller en lite längre som är kort. Svårt att veta ibland vad som är en lång tanke uttryckt kort och kärnfullt och vad som bara är en kort tanke. Kan kräva att man tänker igenom det hela. Det kanske till och med är svårt för mig att svara på vad tankeleveransen spelar i för liga. Uppmärksam textkritiker och perfekt gehör för glasklara självinsikter är drag få har begåvats med. Så med stor sannolikhet borde jag inte besitta dessa orakelliknande egenskaper och mitt svar på frågan, om något sådant skulle erhållas, bör tas med en näve salt. Och som hela denna berättelse indikerat så här långt så avböjer jag mycket riktigt att svara. Om mitt svar hade varit ett bättre eller sämre försök till analys av min egen text än den genomsnittliga läsarens förmåga att bedöma andras texter är svårt att svara på. Inte minst då bedömningen av vem den genomsnittliga läsaren är.
Här smög det sig in en lite ofrivillig paus. Eller en medveten paus. Är nu inne på tredje dagen i Tokyo så jag får blicka tillbaka till flygresan och organisera de tankebitar som kvarstår. Kan både bli bättre och sämre resultat. Jag har en tendens att klistra på saker jag tänker vid ett senare tillfälle men som så naturligt hängde ihop med det jag tänkte tidigare att det är svårt att föreställa mig hur den tidigare, ofärdiga, tanken såg ut. Hursom, de finns de människor som frågar sig vad de kan få ut av livet och de människor som frågar sig hur de ska klara av livet. Det var min tanke. Och de människor som frågar sig hur livet skall klaras av har en underliggande idé om vilka utmaningar som finns och att ta sig igenom dessa så bra som möjligt är det som bestämmer ens existensiella framgång. Utmaningarna är tämligen statiska över tid och i omfång. Det är inte heller då något fel med att försöka överträffa målen så gott man kan, så länge det inte går emot något av de andra fördefinierade målen, eftersom man inte behöver göra någon avvägning mellan oändligt antal olika alternativ. Vilket är det stora skillnaden mot den föregående gruppen där du själv ansvarar för vilket antal mål som är värdiga att fullfölja från tid till annan. Få situationer blir så uppenbart särskiljande som när man jämför bekvämligheten för den som får sätta sig i soffan och titta på tv efter en lång och hård arbetsdag och den som så tidigt som möjligt försöker komma iväg från jobbet för att hitta på något underhållande för resten av dagen.
För japanerna är nog valet enkelt. De gör som alla andra gör. Och de jobbar mycket. Väldigt mycket. Mängden frihetsgrader för att
tillämpa alternativa livsstilar är inte så stort. Att gå sin egen väg kanske inte är det lättaste här i Japan.
Oavsett vilken väg man väljer att vandra i att sätta upp sina livsmål så finns det en följeslagare som betyder minst lika mycket. Attityd. Det perspektiv du väljer för att tolka omgivningen på kommer att förklara det som händer på olika sätt. I mycket av det som händer i livet är det inte det som händer i sig som är påverkande utan slutsatsen av din förklaringsmodell för det som nyss hände. Den som har en mörk cynisk syn på saker så är allting som sker ett försteg till att ens liv blir sämre. Även de minsta obetydliga detaljer rymmer en stor mängd nattsvart profetia om vad som väntar. Och som då den lyckliga cynikern tänker, som faktiskt visste att något dylikt var på väg, kan börja anpassa sin tillvaro till den nu sämre situationen. Vilket så klart blir en självuppfyllande profetia, lever man som något dåligt inträffat så mår man troligtvis ganska dåligt också. Att det senare någon gång i tid visar sig inte vara så illa som man först trott spelar mindre roll eftersom nya orosmoln har sedan länge seglat in över horisonten. Och för den som letar, och man tenderar att bli skicklig på det man lägger mycket tid på, så finns det alltid en massa mörka moln på himlen.
Efter föregående stycke funderade jag en lång stund på om det finns något behov av att förklara den mer optimistiska attityden kring livet. Det kan låta självklart att välja den, eller iaf att man borde välja den. Långa stunder tänkte jag att det är onödigt. Men vem vet, kanske finns det någon spännande insikt i definitionsarbetet. Jag ska klura på det en stund, på återseende i nästa mening! Tillbaka! Tyvärr inte så mycket klokare men jag gör ett försök och ser om det blir "creating by doing". Den första frågan torde vara varför inte alla väljer lycka som någon författare lite pratat om. Det måste finnas något motstånd eller komplikation som gör att många väljer annorlunda. Och mest troligt är att det är en ansträngning att välja glädje. Att det krävs både ett visst mått av kreativitet och ansträngning. När något inträffar ska man direkt kunna se vad det finns för bra i det som händer och se de möjligheter som ges. Sker något riktigt uruselt måste man kunna bita ihop och vända blad. Det är enklare att välja dåligt. Allt är dåligt när man vaknar och sedan blir allt sämre. Varje händelse kräver minimalt med tankemöda, det är bara en bekräftelse på hur livet vill göra allt jävligt för en. Det kan också vara ett sätt att minska risken i utfall. Om alla situationer man möter är jävliga så var det något man kunde förvänta sig. Och det är betydligt enklare att vara säker på att man kan tolka allt som händer negativt än att vara positiv. En annan faktor att beakta är rädsla, tror man sig att bli väldigt besviken om man försöker tolka något i ett positivt ljus för att några sekunder senare försjunka i djup ångest över de faktiska konsekvenserna av det som händer så kan det kanske vara lätt att tro att en mer "realistisk" syn på saker, som de djupt negativt inställda människorna gärna kallar det, kanske hade minskat besvikelsen över den ångest som inträffar. Denna vilja att måla fan på väggen får mig att tänka på ett citat jag eventuellt själv skapat "det dåliga i livet händer vare sig du vill eller inte, det bra får du jobba själv för". Vanligtvis skulle jag varna för människor som citerar sig själva med påhittade citat men jag får be om överseende denna gång! Jag är nästan säker på att du förlåter mig. Föregående mening ser faktiskt väldigt konstig ut när jag läser vad jag skriver till mig själv. Men då för att citera en riktig bok på fantasysidan: "Det är viktigt att du förlåter dig själv, vem ska annars göra det?".
När det gäller citat så har jag en ambivalent inställning. Precis som med ordspråk. Ofta är det tomma fraser som låter vettiga men ger ingen egentlig ledning till människor hur det är möjligt att förändra eller förstå sina liv. Men varje gång någon lyckas att klä granen med lite mer kött på benen (nästan obehagligt om man kan se det misslyckade talesättet framför sig) så blir jag inspirerad och glad. I grund och botten finns det någon form av livsvisdom men det är precis som en skiss som man måste själv måla klart för att den ska ge något. Eftersom vi människor är såpass olika kanske det är bra då färdiga lösningar bara hade passat en större eller mindre del av befolkningen. Nu får vi istället något som kan anpassas till vårt eget tycke. Något att ta med till skräddaren för måttagning och produktion. Kanske har jag här uppfunnit ett nytt yrke? Livsskräddare! Någon som förvandlar klyschor till meningsfullheter. Någon som hjälper dig att förstå omgivningen på ett sätt som gynnar dig. Någon som hjälper dig att öka sannolikheten att tolka livet som händer på ett positivt sätt. Jag anar en stark potential. Då jag tidvis har ovanan att föra en skriftlig dialog med mig själv om hur man kan tolka mina texter så kan jag förstå att det ibland framstår som en kanske något frusterande egenskap. Tyvärr är den en verklighetsnära beskrivning av hur jag ibland vänder och vrider på olika perspektiv som intresserar mig. Vän av en mer strukturerad ordning skulle kunna invända att jag får bestämma mig för det perspektiv som jag (mest?) tror på och låta läsaren eller DN:s litteraturkritiker själva vara de som kritiserar texten. Argumentet har en viss charm och det enda jag kan säga till mitt försvar är att citera ett tv-spel angående diskussionerna med mig själv "You need not go looking for a second opinion". Vilket så klart stärker slutsatsen att jag främst skriver för mig själv. Trots allt.
Jag väljer att återvända till vad som är ett liv som bara ska överlevas, eller klaras av. Människosläktet har trots allt ägnat sig åt att överleva de senaste årtusenden. Det är egentligen inte så konstigt att vi fortfarande går i upptrampade spår. Och det är fortfarande inte ett materiellt utopia vi befinner oss i med oändliga resurser. Så vad är det egentligen jag finner så provocerande i en tillvaro som uttryckligen fokuserar på den dagliga överlevnaden? Främst skulle jag säga att den tydligaste orsaken syns mellan generationerna. När barnen ser föräldrarnas överdrivna sparsamhet och ideologiska övertygelse att stå på ruinens brant kräver noggranna förberedelser och jämför detta med verkligheten så blir det uppenbart hur verklighetsanpassningen släpar efter. Och troligtvis gäller samma sak även för barnen, när de själva skaffat barn och får det påpekat från sina barn hur verkligheten springer snabbare än långsamt tänkande fossiler. Vi talar om en anpassning till en verklighet som förändrar sig snabbare än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Ska vi ligga i fas med våran tid måste vi tänka i två steg, en anpassning mot föräldrarnas liv och en ytterligare anpassning till det liv som passerar oss själva. Den lucka, eller överflödsglimt, vi anar vidgas för var dag. Så vidgas också vårt behov av anpassning till en rikare tillvaro. Det många av oss kan se och känna hos våra föräldrar är hur de missar och försakar att uppleva det liv som passerar. Ett öde som vi borde vara skyldiga att våra barn inte ska behöva uppleva hos oss. Om man nu inte råkar vara "realist", då blir det bara allt sämre, vi vet bara inte om det ännu.
Ni kanske undrar varför jag valt att kalla detta dokument för Reseklotter? Även on ni inte undrar lika hårt som jag vill jag ändå föreviga några tankar kring det. Klotter kan antingen ses som spretiga anteckningar av en längre rad sammanhängande tankar som inte blir helt korrekt avbildade. Alternativt som spretiga tankar som försöker avbildas med någon form av förädling och tanke på att erbjuda läsaren en behaglig resa igenom det dunkelt tänkta. Återigen så kan jag inte bestämma för läsaren vilken av de två versionerna som är mest förenlig med verkligheten. Kanske får du själv avgöra och anpassa det hela till din tankevärld för att känna efter vart det passar bäst? Vår olikhet kanske gör att det är där vi hade hamnat oavsett. När texten och tankarna väl lämnat författaren så är orden och budskapet i mottagarens händer. Självklart hoppas jag att du hamnar rätt i dina tankar men inget i världen är givet så en och annan läsare vore det rimligt landar i oförstånd. Och kanske är det ett tecken på att någon typ av insikt döljer sig i dessa långa rader av text, bara genom att det blir obegripligt för vissa så säkras insikt hos andra. En text som alla kan relatera kring borde landa på samma nivå som ett tomt ordspråk, vilket jag tidigare i denna i sinnet upplästa monolog (intern dialog?) redan redogjort för mitt förhållningssätt till. Och detta ordspråk som alla skulle kunna relatera till hamnar tyvärr i den delen av ordspråk jag skulle karakterisera som "tomma fraser". Därmed inte sagt att obegriplighet är önskvärt, vilket alla som i nykert tillstånd träffat fyra av sina närmaste vapendragare i ett långt utdraget tillstånd av berusning kan intyga. Men i de fall då obegriplighet främst kommer från funderingar och perspektiv på det som sker och inte sker i våra liv så kan det finnas en nödvändighet i att begreppsvärlden tyvärr förefaller obegriplig.
